Lär dig mer om olika undersökningar

Tumörmarkörer är ämnen som tyder på förekomst av cancer. Traditionella tumörmarkörer blir dock allt mindre viktiga idag. Istället fäster man allt större vikt vid markörer som hjälper till att bedöma sjukdomsförloppet och den förväntade effekten av behandlingen.

Vid spridd bröstcancer kan de enskilda tumörmarkörerna förändras. Därför är det inte säkert att de gamla tumörmarkörerna är till någon hjälp. Det är bättre och ger mer exakta resultat att definiera tumörmarkörerna på nytt, om det är möjligt. 

Man skiljer på olika tumörmarkörer, exempelvis sådana som kan underlätta bedömningen av hur tumören reagerar på en viss behandling och så kallade prediktiva markörer som kan hjälpa läkarna att välja den behandling mot spridd bröstcancer som tumören kommer att svara bäst på.

I omkring 5–20 procent av fallen förändras de enskilda tumörmarkörerna vid spridd bröstcancer. Därför är det inte säkert att de gamla tumörmarkörerna är till någon hjälp. Det är bättre och  ger mer exakta resultat att definiera tumörmarkörerna på nytt, om det är möjligt.

Tumörmarkörer är ämnen som tyder på förekomst av cancer. De kan antingen framställas av tumörcellerna själva eller av friska celler som svar på förekomsten av en tumör. Traditionella tumörmarkörer blir dock allt mindre viktiga idag. Istället fäster man allt större vikt vid markörer som hjälper till att bedöma sjukdomsförloppet och den förväntade effekten av behandlingen.

Det finns förändringar som följt med i arvet från föräldrarna och som kan öka risken för cancersjukdom. Det räcker med att få den muterade genen från en förälder, men att ha den förändrade genen i sitt DNA betyder inte att sjukdomen med säkerhet kommer att bryta ut, enbart att risken är förhöjd. Det finns flera gener med mutationer som kan orsaka ärftlig bröstcancer där BRCA1 och BRCA2 är de vanligaste. Båda är högriskgener för bröstcancer, och ger i genomsnitt 50–80 procents risk att utveckla sjukdomen. Misstanke om ärftlig cancersjukdom kan utredas vid någon av de onkogenetiska mottagningar. I många regioner krävs remiss. Ta reda på vad din region har för regler. Detta kan du göra genom att kontakta mottagningarna eller läsa på deras hemsidor. 

Vid röntgenundersökning används låga doser av strålning för att skapa bilder av insidan av din kropp. Undersökningen kan ofta göras på din doktors mottagning.

En röntgenapparat kopplad till en dator tar en serie detaljerade bilder av dina organ. Du kanske får en injektion med kontrastvätska för att framhäva vissa områden i kroppen, det gör det enklare att tolka bilderna. Den här undersökningen tar vanligtvis ett par timmar, och genomförs på ett sjukhus.

Skintigrafi är en undersökning där man i blodet eller på annat sätt för in ett radioaktivt ämne som tas upp av den kroppsdel som ska undersökas. Skintigrafi ger i regel mindre stråldos än en vanlig röntgenundersökning. I tumördiagnostiken används skintigrafi främst vid misstanke om metastaser (dottertumörer) i skelett men också för att undersöka lever, njurar, sköldkörtel och lymfsystem.

Den ultraljudsapparat sänder ut ljudvågor på en frekvens som människor inte kan höra. Ljudvågorna studsar mot vävnader kroppen, och omtolkas till bilder som kallas sonogram. Samma undersökning görs på gravida kvinnor för att kontrollera hur fostret växer. Du får göra undersökningen på din doktors mottagning eller på ditt sjukhus.

En stark magnet kopplad till en dator används för att göra detaljerade bilder av områden i din kropp. Din doktor kan se dessa bilder på en monitor och kopiera dem på film. Undersökningen kan ta ett par timmar och genomförs vanligen på ett sjukhus.

För denna undersökning får du en injektion med en liten mängd radioaktivt material som kallas tracer. Den följer din blodbana och samlas i vissa ben eller organ. En scanner hittar och mäter radioaktiviteten, och skapar bilder av ben eller organ på en datorskärm eller på film. Din kropp gör sig snabbt av med den radioaktiva substansen. Undersökningen måste göras på ett PET- center eller sjukhus med speciell utrustning för ändamålet, och används bara vid särskilda frågeställningar.

I regel utförs vävnadsprovet oftast på sjukhus med ultraljud för att se att man träffar rätt. Det brukar räcka med lokalbedövning. I sällsynta fall, när det krävs mer komplexa åtgärder, kan man behöva sövas en kort stund. Även i sådana fall kan biopsin ofta göras på vårdcentralen, men man bör inte gå hem ensam eller köra bil själv efteråt. Ibland kan man behöva läggas in på sjukhus även för mindre komplicerade biopsier, om ditt hälsotillstånd är dåligt eller om din tidigare sjukdomshistoria tyder på stor risk för komplikationer även vid små ingrepp.

Vilka åtgärder som behöver vidtas efter en biopsi beror på hur vävnadsprovet har tagits och vilka organ som påverkas. Fråga din läkare vad som gäller i ditt fall. I allmänhet brukar nålbiopsier utföras polikliniskt, vilket innebär att du kan åka hem direkt efteråt. Om biopsin utfördes som en del av ett kirurgiskt ingrepp måste du i regel stanna kvar på sjukhuset för observation. Hur länge du behöver vara inlagd beror på vilken typ av biopsi som har utförts. Din läkare kommer att förklara hur uppföljningen går till.

Om du skulle märka av någon oroväckande förändring i kroppen efter din biopsi måste du kontakta din läkare omedelbart. Det gäller särskilt smärta, feber eller frossa.

Tumörvävnad som har tagits bort och undersökts i samband med din behandling kan bevaras i en så kallad tumörbank för eventuella ytterligare undersökningar längre fram. Den institution som har hanterat och undersökt vävnadsprovet ansvarar normalt också för lagring av tumörvävnaden, som ofta har begränsad hållbarhet.

I princip är det så att tumörvävnaden tillhör dig, och du kan själv bestämma om du vill donera den till cancerforskning eller inte. Tumörvävnad lagras kostnadsfritt åt patienten efter operationen. Då har man möjlighet att välja att göra ytterligare diagnostik längre fram.